Här bjuder vi på en extra lång julläsning i form av en essä om konst och aktivism. Florian Malzacher inleder sin text med ett citat tillskrivet Marx, Brecht och Majakovskij: „Konsten är inte en spegel att hålla upp framför verkligheten utan en hammare med vilken den kan omformas“.
När matematikern och filosofen Antanas Mockus blev borgmästare i Bogotá 1995 ansågs staden vara en av världens farligaste och samhällsordningen var sönderslagen av droger, kriminalitet, korruption och machismo. Mockus, som inte var någon professionell politiker, blev tvungen att driva sin kampanj utan stöd från något parti och i stort sett utan någon som helst budget, men hade den starka övertygelsen att det skulle kunna gå att övertyga folk om att det var möjligt att skapa ett annat klimat. Han trodde att det viktigaste han kunde göra som borgmästare var att uppmuntra människor att lita till sig själva, ta sina liv i egna händer och stärka deras ansvarskänsla för det samhälle de var delaktiga i. Han uppfann begreppet medborgarkultur, cultura ciudadana: en slags allmän utbildningsmetod som byggde på lekfullhet, symboliska aktioner och arrangerade teatrala spel.
Utmärkande för honom var han sätt att hävda: ”Inför olika problem gör jag vad konstnärer gör”. Att låna från modern konst betydde för honom att sätta vardagssituationer i ett sammanhang, rama in dem och göra dem begripliga. Detta ingav samtidigt en frihetskänsla, en möjlighet att distansera sig från en komplex problematik och därmed möjliggöra en förändring. Han kallade sin strategi för subart: en modest konstform utan symboliska pretentioner, ett sätt att låna från finkonsten, vad som helst som kunde vara användbart, och sedan använda det i form av politiska aktioner. Hans metoder som borgmästare blev världsberömda. Han bytte ut vapen mot leksaker (och räknade med att barnen skulle kunna utöva påtryckningar på sina föräldrar), officiellt bar han en ”supermedborgarkostym” och skojade med sin egen förmodade makt – samtidigt som han ville illustrera att alla har möjligheter till inflytande och att makten alltid måste vara delad. Han skar ut ett hjärtformat hål i sin skottsäkra väst för att understryka sin tro på ickevåld – och riskerade därmed sitt eget liv. Han grundade bibliotek i de mest försummade stadsdelarna och lät dem administreras enbart via förtroende, vilket betydde att ingen behövde visa något ID-kort för att låna en bok. Han organiserade performancer vid öppna gravar som handlade om mord och våld, han avskedade korrumperade poliser och ersatte dem med mer än 400 mimare i stället – i tron på att kolumbianernas skräck för att förlöjligas skulle vara effektivare än någon böteslapp. Och han lyckades. Inom tre år minskade användningen av vatten med 40 procent, trafikolyckorna minskade med över hälften och antalet mord med 70 procent. 63.000 invånare i Bogotá gick frivilligt med på att betala 10 procent högre skatt.
Mimare, ett utskuret hjärta och föreställningar vid fortfarande öppna gravar – allt detta kanske inte exemplifierar god konst i enlighet med våra estetiska preferenser, men hur ofta kan konstutövande göra ett så direkt intryck på sin omgivning?
Det har alltid funnits ett självklart hat-och kärleksförhållande mellan konst och politik. Konstnärer ställde sig, eller helt enkelt bara hamnade, antingen någonstans mellan servil lydnad inför den rådande övermakten eller också kritiskt avståndstagande, mellan konstruktiv medverkan och öppen antagonism. Det finns ingen möjlighet att ställa sig utanför den rådande makten. Även som konstnär är det svårt, fastän somliga har försökt. Också den inre exilen existerar bara i relation till en yttre omgivning.
Trots upprepade anspråk, betyder inte detta att all konst är politisk. Engagerad konst handlar om mer än estetiska förhållningssätt. Den tar ställning – eller provocerar andra att göra det. Den syftar inte bara till förändring: den vill även vara en aktiv del av förändringen, till och med initiera den. Det är ingen tillfällighet att de konstnärliga uttrycksmedel som används som kampmedel ofta utvecklas eller tar sig radikalare uttrycksformer i tider av sociala omvälvningar och när relationen mellan konsten och samhället skiftar i stort, som under tiden före första världskriget (med dadaism, futurism, konstruktivism…), på 1960- och det tidiga 1970-talet (med performanskonst, konceptkonst, installationskonst…). Det var tider inte bara för konstnärliga och filosofiska utan också för politiska avantgarden.